Något som jag funderar mycket på är, om vi
verkligen är tacksamma för dom dagar vi
lever och dem vi lever med? eller om vi bara
tar dom förgivet?
Tiden går och man får ta vara på den tiden
man får med dom man älskar, en dag kanske
du vaknar upp och dom inte längre kommer
finnas där och stöttar och tröstar dig, när
du inte känner dig så stark.
Kan man då stå på egna ben utan dem?
Dom här tankarna kan snurra i mitt huvud,
när är med min familj och vänner. Allt som
vi har gått igenom ihop både svåra och bra tider.
Som familj är man väldigt stark och har mer
gemensamt än man tror. Jag skulle aldrig kunna
klara mig utan min familj och vänner, de har jag
verkligen insett nu.
Hur arg man än blir på dem i bland och hur
irriterande de kan va, kommer dom alltid
vara min familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar